Juni 21, 2005

Ulvön - Surströmmingsön

Följ med till Ulvöarna utanför Höga kusten, där havets saltade silver fortfarande läggs i träkärl och ”förädlas”. Alla känner till att goda ögon och skarpa öron är tillgångar vid navigering. Spetsig näsa kan också tänkas höra dit. Särskilt för den besättning som just nu lägger ut från marinan i Docksta för att ta sig de tolv sjömilen ut till Ulvöarna. Näsan behövs för att sniffa sig fram till – surströmmingen.

Låt vara att Ulvöhamn inte längre är den sura fiskens jäsande metropol; flera gamla märken som Röda Ulven har skamligt nog flyttat in i beredningen till fastlandet. Men häng med, fortfarande läggs i denna hamn havets saltade silver i träkärl, vartefter det ”förädlas” och läggs i platta plåtburkar. Det blåser sydligt idag och mycket riktigt grovar sjön till sig när vi passerat den stora fjordliknande fjärdens mynning mitt för Mjältön, Sveriges högsta ö, krönet på 236 meter. Mellan duscharna skymtar vi i sydsydväst Högbondens fyr och kan föreställa oss hur där sett ut en liknande frisk vårdag som denna. Vi tänker på 1500-tal och fram till början av det sekel som snart runnit ut. För i sundet mellan Bönhamn och Högbonden/ Höglosmen seglar en armada bestående av storbåtar, haxar och galeaser. Praktfullast av dem alla är familjen Grellssons Anna med sina sju flygande segel. Fientlig invasion? Inte alls, utan staden Gävles borgare med kurs mot sina somriga fjärrfisken. ”Gävlehamnar”, med kungligt privilegium, fanns på 87 platser längs Norrlandskusten.

Vilken igenkännandets glädje måtte det inte ha varit komma Marviksgrunnans fiskeläge på Södra Ulvön tvärs; till den lilla hamnen skulle åtminstone några av båtarna in för att tillbringa sommaren än idag pytteliten hamn. Men långt flera letade sig, liksom vi, in i det strömfyllda sundet mellan de två öhalvorna och fick känna hur vinden spaknade och slingringen upphörde. Förbi en bäverhydda (fortfarande bebodd) gled båtarna. Ännu en udde och så skymde äntligen längan med grå sjöbodar och kokhus. Skulle nu A. E. Grellsson från Gävle ha känt igen sig 2005? Jodå, den halvmåneformade husraden finns kvar, bygatan likaså, den senare gjord för promenader och (hyr-) cykelåkning. En burk Söderberg Måsar skränar, ejdrar flockas vid ett visst ställe i hamnens mitt. Vi skyndar dit efter att ha lagt till och checkat in hos Marina Norberg på Graneliden, ett äkta pensionat. Vi har fått höra att där borta kan vi få surströmmingsvittring. Fiskaren Julius Söderberg och sonen Hans är de enda kvar i traditionsyrket. Julle, 83 år, började fiska redan som grabb, då var det ännu 29 båtlag i hamnen.

Många dagar var det upp till elva ton strömming som man sände in till fastlandet. Strömming finns det gott om fortfarande, men skulle Söderbergarna nu leverera inåt land vore det en dålig affär, minus två kronor per låda. Utvägen är förädling, bland annat strömmingsfiléer till hotellets skärgårdsbuffé ett par stenkast bortåt bygatan. Så var det då hans surströmming, the one and only from Ulvön. Härom året vann den en prestigefylld test, elva deltagande märken. H & J Söderberg, Ulvöhamn segrade. En ICA-chef i Stockholm blixtringde, beställde 5 000 burkar. – Men, säger Julle, vi lägger in högst tvåtusen, det är allt vi hinner med. Kikarspaning Dags nu för bergsbestigning. Mount Kodak eller Mount Fuji kan man kalla höjden, beroende på vilken filmsort man favoriserar. Klart är att ett nära nog oändligt antal fotografiska bilder har tagits från Lotsberget, där verksamheten i namnets egentliga betydelse upphörde 1967. Men den vita lotsutkiksstugan finns ju kvar och från dess balkong har man den bästa överblicken. I norr Skagsudden där kusten återigen blir låg, i söder klippan med Högbondens fyr, nu luftigt vandrarhem. I öster havets blå och krökta rum med två malmfartyg från Luleå på sydlig kurs

Så i väst de upptornande bergsvågorna som verkar ha kommit i rullning. Hög kust förvisso, maken finns inte i hela landet. Kikarspaningen från Lotsberget blottar även ett Ulvöiskt inland med flera byar, dammiga grusvägar däremellan, glittrande småsjöar (med svenska flodkräftor!), en dold tennisplan, där Peter ”Foppa” Forsberg brukar delta nästan inkognito i sommarturneringen Ulvö Open. Man kan ställa sig frågan hur många året-runt-boende som finns på Norra Ulvön? På den södra enbart fritidshus. 55 är siffran som nämns och ska ställas mot runt trettio för fyra-fem år sen. Lubbe Nordström Ut på havet far dock vi, och girar styrbord i Barkarhålet, det smala sundet mellan Åskäret och sydöns nordklippor. Vi möter mjuk dyning, lägger märke till bårderna av kvardröjande is längs stränderna och sätter kurs mot Flasans fyr, skäret den står på är fågelskyddsområde. Medan nyfikna tordmular spanar in oss slår det mig att jag knappast ägnat Ludvig ”Lubbe” Nordström en tanke, förrän just nu. Har en författare av någon betydelse vistats i en trakt citeras han eller hon automatiskt fast, ofta utan sammanhang i varje turistbroschyr, reklamskrifterna från Ulvöarna ej undantagna. I korthet dock detta om Lubbe och dessa öarna: Som ung volontär på Västernorrlands Allehanda i Härnösand bröt han en natt upp från den tröstlösa telefonmottagningen, begav sig till Ulvöhamn, blev fiskardräng. Han skrev boken Bottenhavsfiskare. ■

FAKTA ULVÖN

Sevärt:

Skyddade tordmular.
Vy från Lotsberget över Ulvöhamn.
Ulvö Kapell. Ångermanlands äldsta
träbyggnad, uppförd 1622.
Målningen i jordfärger, fiskarmotiv
av Roland Johansson Öberg, 1719.
Votivskeppet: ”Gustaf af
Gefle”, 1776.

Text: Jan Sundfeldt
Foto: Beppe Arvidsson