Juni 21, 2005

Tjurkö - Ekon från Vrålebo

Växtligheten är kompakt, vild och rufsig precis som det anstår en ö med ett guldrusigt förfl utet. Men under den ekonomiska blomstringstiden var Tjurkö i Blekinge allt annat än grönskande. Den sköna ön blev då inte bara urgröpt, utan också alldeles kal. Ty guldet, det var stenen.

Fram till 1862 levde Tjurkös 150 vindbitna invånare på fiske och allehanda lantbrukssysslor. Men så kom officeren Franz Herrman Wolff, en driftig affärsman och gudabenådad försäljare. Hans uppdrag var att köpa in byggnadssten till den preussiska staten. På Tjurkö fann han en särdeles finkornig och lättbearbetad granit och därtill ypperliga förhållanden att anlägga en djuphamn för lastfartyg. Wolff lät så uppföra ett kontorshus i sten, öns äldsta bevarade hus med en vidunderlig utsikt mot Karlskrona, och drog sedan igång en tung stenindustri. Att hugga i sten blev snabbt lukrativt, särskilt som Wolff fick graniten från Tjurkö att framstå som särdeles fantastisk. Man kunde bryta berget i valfri riktning och jobba efter ”svallen” eller ”klyven”, horisontellt eller vertikalt. – Det finns sten från Tjurkö i hela världen, berättar öns guidemäster Nils-Olof Andréasson. Först såldes byggnadssten till Tyskland, Belgien, Ryssland och Amerika. Och sedan gatsten. Wolff erbjöd sig också att stensätta en gata i Berlin. Ett slitprov som sedemera skulle bevisa att Tjurkögraniten var outslitlig.

2 000 stenhuggare Ryktet om denna slitstarka men lättarbetade granit spreds snabbt och i en vild stenrush lämnade många sitt jordbruk i Småland, sitt hem i Tyskland eller sin familj i Italien. Snart var så många som 850 skickliga gästarbetare och straffångar igång med borr, slägga och mejsel. Antalet aktiva stenhuggare fortsatte sedan att stiga ända upp till 2 000. Över hela norra delen av ön ringlade en järnväg fram för transport av sten ner till hamnen. På 1880-talet kom dock asfalten att utgöra ett hot mot stenhuggeriet på Tjurkö. Men bara ett kortvarigt sådant. – Wolff varslade visserligen folk. Men den första asfalten visade sig vara hal och efter några trafikolyckor konstaterade tidningarna att det ändå inte var något vidare. Efter det sägs det att stenindustrin fick anställa ännu fler, säger Nils- Olof Andréasson. Det dröjde till första världskriget innan knackandet och det högljudda tjoandet i det största stenbrottet, Vrålebo, avtog. Den lättåtkomliga stenen var då slut och stenhuggeriet fortsatte i Bohuslän. Idag har Tjurkö återigen cirka 150 åretruntboende. Övervuxna stenhögar, dramatiskt klippiga bergbrott och några hastigt kvarlämnade gamla stenpelare vittnar nu om den svunna guldrushen. Pelarna tillhörde den sista exportsvängen och var ämnade för Hitlers segermonument. Men kom aldrig iväg.

Hårdnackade konstnärer Att vara stenhuggare på Tjurkö var en slitsam uppgift. Det vet Nils- Olof Andréasson som är född i Herrgårdsviken på Tjurkö och vars förfäder var stenhuggare. Under en vandring med honom på den riksintresseklassade kulturstigen, förbi fångarnas välbevarade matsal, huggeboden och krutkällaren, träder en fantasieggande bild av stenhuggarlivet på 1870-talet fram. En stor del av de många hundratals arbetarna på ön var utplacerade fångar, främst småtjuvar och vapenvägrare. I deras matsal – ett mäktigt stenhus med kylskåpstjocka väggar – utspisades 435 fångar med relativt ordentligt krubb: – Wolff var en fantastisk arbetsledare och rädd om sin arbetskraft, fastslår Nils-Olof Andréasson. Han uppmuntrade fångarna med flitpengar och lockade hit både läkare och präst. 1872 till 1894 vistades 4 711 fångar här. Han såg också till att fångarna uppförde en kyrka. 1929 flyttades den till sin nuvarande placering mitt på ön och kvar på den gamla platsen är bara grunden. Kyrkans verkliga stolthet är en elegant altartavla signerad Abel Andersson, en Gävlebo som var dömd för stöld och som satt av sex månader på Tjurkö. Innan han blev fri att dra vidare i rufannan fel- och bågbranschen (han skulle åka fast åtta gånger till) hann han precis färdigställa den. De frivilliga stenhuggarna var mestadels ungkarlar. Wolff byggde åtta små baracker med åtta små rum i varje där man fick bo gratis om man bara stod ut med att dela rum med sju andra. De familjer som bildades i mötet mellan inflyttarna och bygdens flickor fick hyra in sig där det fanns plats. Inte sällan gällde det då också att få plats med upp till tio barn. Samtliga blivande stenarbetare.

Stenigt Eldorado Det är lätt att tänka sig att stenhuggeriet var en farlig miljö att jobba i. Många blev döva av det ständiga hamrandet och även sprängningarna utgjorde en stor risk. Någon stackare var ju också tvungen att hålla i kilen eller borren medan en annan slog till med släggan. Nils- Olof Andréasson suckar vid minnet av alla utarbetade med dammiga lungor: – Visst var det spännande att vara liten här och se gubbarna springa och ta skydd när de laddat för sprängning. Men det var också ohyggligt att se dem vingla hem av utmattning. Ofta högg de dygnet runt och inte sällan i ljuset av en liten lykta när mörkret föll, berättar han. En duktig stenhuggare kunde tjäna en hel del pengar på Tjurkö, men så fanns det också gott om krogar att spendera slantarna på. Trots att ön hade ett eget bryggeri hämtade man ytterligare 9 000 liter öl i månaden från Tyska Bryggaregården. Många kunde också livnära sig på att servera mat och dryck till stenhuggarna.

Turismen tar över Historien om steneran vårdas ömt på Tjurkö, medan stenhögarna täcks av gräs och buskar. Ur stenbrottet Vrålebo ljuder numera ljuv musik från teaterföreställningar och i industrihuset huserar före ningen ”Skärgårdskraft” – hantverkare och konstnärer som blandar ny kreativitet med gammal nostalgi. – Här på Tjurkö får besökaren kultur och andlig spis. Det finns ingen riktig gästhamn, men vi har en bra campingplats, en bra badplats och massor av fina klippor, säger Nils-Olof Andréasson. Han har just guidat runt bland stenhuggeribyggnaderna på ekomuseets 1,5 kilometer långa kulturstig, som avslutas med en titt in i likboden från 1888. Den användes av öborna så sent som 1959 och där förvarades de döda inför resan till sista viloplatsen i tider då isen varken bar eller brast. De bastanta trapporna upp till det restaurerade stenindustrihuset minner om stenarbetarnas förträfflighet. Här inne, där det förr fanns tre matsalar, bageri, bryggeri och godtempleri, har den lokala ”skärgårdskraften” under de fyra senaste somrarna samlats för en ny blomstringstid. Tjurkö handelsbod, som fanns mellan 1903 och 1968, har rekonstruerats, och eftersom det är högt i tak ryms rikligt med konst och hantverk. Det är också fritt fram för alla att besöka nostalgirummet och museidelen. – Vi hoppas nu bara att kommunen hjälper oss med handikappanpassningen, vädjar föreningen.

Kursernas gård Handelsboden ser exakt ut som på 1930-talet. Däremot lades den gamla skolan ner 1959. Det var tre år efter att den sista gatstenen hade huggits och samma år som bron till grannön Sturkö anlades. Då fanns det bara sju skolpliktiga barn på Tjurkö och de flesta av stenhuggarbarnen hade hunnit ge sig av till nya brott eller till verkstadsutbildningar i staden. – Det brukar heta i turistinformationen att Tjurkö är kargt, men se vilken växtlighet vi har, säger Nils-Olof Andréasson. Vårt strandhugg på stenhuggarnas ö får en romantisk och internationellt präglad final. Vi konstaterar att många italienskt klingande efternamn lever kvar här i östra Blekinge, tack vare att många av gästhuggarna rotade sig. För det slog även kärleksfulla gnistor om Tjurkö.
Litteraturtips:
”Tjurkö – stenhuggarön”, årgång 5/1992.
”De italienska stenhuggarna - ett stycke invandrarhistoria
från 1870-talets Blekinge”, en uppsats
av Peter Åkesson presenterad på Historiska
institutionen vid Lunds universitet 1993.

Text: Christer Carlbäck
Illustrationer: Karl Petermann