Juni 23, 2005

Svävar-EM i Tyskland

Ett tre meter kort monster som i 80 knop stormar över vattnet och fortsätter i samma takt på land. Det är svävarnas Formel 1. Våghalsen bevakar Svävar-EM i Tyskland och får en häftig provtur.

Jag rycker igång 200 hästarsmotorn. Ingen motorkåpa finns och den ryter vilt. Avgasmolnen sprider sig i den fuktiga luften. Jag drar på mig racingoverall, lirkar i öronpropparna, trycker på motorcykelhjälmen och trär händerna i handskarna. Nu ska 80-knops-odjuret tämjas. Sittandes gränsle på knä över jockeysätet och med järngrepp om styret är det sedan tänkt att jag ska hålla mig på plats genom banans tvära böjar. Inget säkerhetsbälte finns.
– Man måste vara fri för att kunna burka i svängarna och hålla svävaren på rätt köl. Välter man är det livsfarligt att sitta fast, säger svävar-ägaren Magnus Ivanoff.
Och tillägger:
– Axel-, knä- och ryggskydd skulle du däremot behöva.
Men testtiden är knapp och jag hoppas att det ska gå bra ändå. Hade jag vetat att en av de svenska förarna krossade sin axel förra säsongen och noterat att det alltid finns dykare och ambulans på plats vid racen, hade jag kanske resonerat annorlunda.
Jag befinner mig vid en liten sjö vid Freiburg i sydvästra Tyskland. Första dagen i årets premiärdeltävling i Europeiska Mästerskapen i svävare är just till ända. Men innan maskinerna förbereds för morgondagens tävlingar finns tid för mig att provköra. Magnus Ivanoff darrar inför tanken. Han fajtas som vanligt om topplaceringarna och kraschar jag hans svävare är det hej då med värdefulla poäng i morgondagens heat.
– Ingen fara, jag ska ta det lugnt, ljuger jag i hopp om att få börja köra. Ingen normal människa kan behärska sig i ett tre meter kort och 200 kilo lätt flygande monster med 200 hästar.

Fullt ös

Nu är det snabba ryck. Som vid så många andra Våghalsreportage gäller det att ta chansen innan ägaren ångrar sig. Jag drar snabbt igång lyftmotorn varpå svävaren börjar sväva. Hoppar i svävaren och drar iväg med ett intensivt ylande från drivmotorn som borrar igenom både öronproppar och hjälm. Adrenalinet rinner till.
Dessvärre måste jag passera genom det fartbegränsade depåområdet för att komma ut på banan och jag hinner bara halvvägs innan nervositeten rinner över för Magnus. Han kutar ikapp och stoppar mig och kräver att köra första rundan och instruera, med mig sittandes bakom. Vilket nederlag.
Men besvikelsen släpper snabbt. Magnus är en av världens bästa förare och är inte rädd för att stå på. Han gasar järnet ut på banans längsta raka och propellern tjuter när skotermotorn varvas över 8 200 varv per minut. Jag fattar ett kraftigt tag om hans midja men accelerationen är för stark. Han orkar inte hålla emot och jag glider bakåt tills jag bränner stjärten mot den oskyddade motorn. Så pass att det går hål i byxorna.
Men jag har annat att tänka på. Magnus har lagt om rodret och i säkert 50 knop glider vi i sidled mot det första märket. En märklig känsla för mig som är van med båtskrov som biter ifrån vid minsta rattrörelse. Ännu märkligare känns det att burka utåt i svängarna, vilket är bästa knepet för att förhindra svävaren från att lyfta och slås omkull av fartvinden.
I motvind ska man luta sig framåt så att nosen inte lyfter och i medvind bakåt så att den inte dyker. Det finns också ett höjdroder till hjälp.

Bredsladd

Styrningen består av två roder som sitter bakom propellern och styr luftströmmen. Just innan vi passerar bojen ger Magnus full gas, det dröjer en sekund sen blir det som en spark i ryggen och riktningen ändras blixtsnabbt från sidled till framåt. Tekniken kan liknas vid att sladda med en bil i hög fart på is då man styr med gasen. Skillnaden är att svävarens styrförmåga försvinner helt om drivmotorn lägger av. Mest dramatiskt blir det dock om lyftmotorn går sönder, vilket hände under ett Formula 1-heat andra dagen i EM. Nosen dök och svävaren gjorde en våldsam framåtvolt. Föraren flög ur men landade helskinnad i vattnet. Som tur är volter sällsynta på land. Skrovet kanar då på marken, vilket är förhållandevis odramatiskt. De flesta skadorna sker när man hamnar i vattnet och blir påkörd av andra tävlande.

Över marken

Efter ett par spännande girar gasar vi in mot land. Strandkanten är tvär och det ser ut som vi antingen kommer att krascha eller få en rejäl flygtur.
Jag spänner benen för att skona ryggen, men dramatiken är över innan den börjat. Vi svischar upp på land, sladdar förbi ett stort träd och gasar ut på vattnet igen. Helt smärtfritt. Häpen inser jag vad det innebär att färdas på luft. Vi kan köra över vad som helst utan att märka det, så länge hindret inte är högre än lyftmotorn klarar att hissa upp skrovet.
Lyftmotorn sitter framför styret och driver en nedåtriktad propeller. Luften från den strömmar ut genom hål i skrovsidorna och fångas sedan upp av tygsäckar som sitter på sidorna och stänger in luften under svävaren. På så sätt bildas en luftkudde som gör att svävaren kan lyfta. Friktionen blir således näst intill noll, vilket är hela anledningen till att svävaren kan köras på både land och vatten och att höga hastigheter är möjliga. Svävare är sålunda perfekta för snabba färder i skärgården under vintern. Ett smidigt och mycket billigt alternativ till helikopter.